En positiv aspekt för det mesta, men ibland kan jag faktiskt sakna den där ungdomliga synen på världen.
Jag brukar skämtsamt säga att som tonårsmamma till två döttrar håller man sig ödmjuk. Det spelar ingen roll hur mycket uppmärksamhet jag får i min yrkesroll på scen, när jag kommer hem kommer är jag snabbt nere på jorden igen. Ni som har eller var tonåringar vet. Det är raka rör, svartvita glasögon och en fel formulering och man är dömd.
När jag hör dessa ungdomar, inboxade i generation Z, så finns det något självklart “det är just vad det är”- mentalitet som tilltalar mig.
Även om mina döttrars ibland ganska naiva bild av världen och deras höga förväntningar på människorna som finns i den, kan göra mig tokig stundtals, så måste jag erkänna att den även är lite avundsvärd. Jag har under sommaren hört otaliga samtal där tonårstjejer diskuterar killar. Det blir tydligt att ett “ick” och killen är inte längre med i matchen. Ibland kan dessa “icks” vara förenklade såsom fel skor, konstigt uttal eller liknande (där kanske inte måttstocken är perfekt kalibrerad än) men så gäller även samma regler för oschysst beteende. Har någon kille behandlat en kompis fel, så är det ett gemensamt tydligt ställningstagande “hej då!”, han är ute. Stopp och belägg, du förtjänar så mycket mer, finito, gå vidare.
Vi lite äldre, tänker på mig själv och mina väninnor. Vi försöker ofta se beteendet från olika vinklar, förklara, se vår egen del i vad som hänt o.s.v. Till viss del sunt förstås. Men när jag hör dessa ungdomar, inboxade i generation Z om man så vill, så finns det något självklart “det är just vad det är”- mentalitet som tilltalar mig. De söker inga förklaringsmodeller. Ser situationen eller personen för vad det är (i deras ögon), svart eller vitt.
I min roll som föreläsare har jag ju förmånen att träffa ungdomsgrupper ibland. Jag tror att jag har något högre status i dessa än hos mina egna barn, tack och lov. Hur som helst, i dessa sammanhang får jag för en stund vara en del av deras värld. Så även i fredags kväll. En av uppgifterna var att deltagarna fick en “Vänskapskarta” där de skulle navigera och placera in sina olika vänskapsrelationer, då träffpunkterna för ungdomar (och vuxna) är väldigt många idag under en dag (sociala media inräknat). En siffra som går att jämföra med antalet ansikten vi förr träffade på savannen under en hel livstid. Vad gör det egentligen med oss? Och hur fördelar vi vår tid?
Efter att de hade arbetat en stund med uppgiften frågade jag hur det tyckte att man kunde skilja en nära vän från en kompis? Hand upp direkt. Ett okonstlat svar. ”Men en nära vän tänker jag är en sån person man liksom kan ringa om man typ behöver göra sig av med en kropp”.
Inte svårare än så... När jag åkte hem den kvällen tänkte jag ganska länge på vem jag skulle ringa och konstaterade att jag nog skulle få scrolla i telefonlistan ganska länge för att hitta rätt, men dom finns där. Tacksam för att den yngre generationen visade mig det självklara i att veta vilka som är mina närmaste vänner. Samtidigt som jag vet, det de kanske inte ännu vet, hur få dessa personer är. Lovar mig själv att jag ska uppvakta mina ännu mer från och med nu, man vet aldrig när man kan behöva dem 😉️.
Med kärlek, Helena
Önskar du samma kartbild att arbeta med som ungdomarna fick?
Mejla helena @ alwaysmind.se så får du den i retur.
Om Helena Reje
Helena föreläser, utbildar och konsulterar inom ämnet psykisk hälsa. Helena är mån om att höja den allmänna kunskapsnivån och hitta konkreta förhållningssätt till vår privata och professionella situation där de teoretiska kunskaperna blir användbara i praktiken. Det ska vara lätt att göra rätt. Hon tror på att små förflyttningar gör stor skillnad. Samt att vill vi bli bättre så måste vi träna, på varandra!
Helenas engagemang grundar sig i att hon på nära håll har varit med om den psykiska ohälsans yttersta konsekvens - suicid. Vilket gör att hon är både orädd och kunnig kring frågor som rör människors mörker. Däremot arbetar hon idag proaktivt. Hur vi som individer och medmänniskor till varandra kan värna om vårt ljus och skapa resurser nog att klara av att behålla lågan när livets oundvikliga prövningar kommer.
Om Always Mind
Always Mind syftar till att hantera, utbilda och vägleda inom psykisk hälsa – välmående och ohälsa. Vi är övertygade om att det är medmänniskorna i vardagen som har de bästa förutsättningarna för att fånga upp och inledningsvis ta om hand om det psykiska måendet. Därför ämnar vi höja den allmänna kunskapsnivån samt inge ork, mod och ord till medmänsklighet. Som en del i det arbetet har vi tagit fram konceptet Psykisk första hjälpen; Tala, fråga, lyssna och respektera.
Always Minds psykiska första hjälpen-tavla
