”Kanske borde jag vara nervös för att dela scen med henne? Det är ju ändå en av Sveriges främsta retorik- och ledarskapsexperter!” Så började tankarna gå när frågan om nervositet kom en tredje gång. Samtidigt är det inte första gången jag är moderator. Men det är första gången jag får frågan om jag är nervös på grund av den andra personen på scenen.
Är det inte spännande hur vi gör sånt? Sätter vissa personer på piedestal automatiskt?
Och om du tänker på det så har vi samma fenomen på våra arbetsplatser. Din titel som HR-chef, VD eller styrelseordförande får andra att ställa samma fråga till sin kollega som ställdes till mig ”är du nervös?!”
Titeln i sig gör att vi, innan vi vet något alls om personen, omedvetet placerar dem en bit ovanför oss själva. Om det i sig är harmlöst eller har någon större negativ konsekvens ska jag låta vara osagt. Men jag är övertygad om att det kan påverka hur vi beter oss.
Vi blir lite mer tillrättalagda, lite mer försiktiga och filtrerade.
Det är lätt att invända att detta är ett förlegat synsätt. Att vi 2026, med vår psykologiska trygghet, högt i tak och inkluderande sätt har kommit längre än så.
Sant.
Å andra sidan skrattade hela USA:s herrlandslag i hockey åt nedvärderande skämt om damlandslaget - för att mannen som drog dem har titeln president. Det säger något om hur starkt titlar och plattformar fortfarande påverkar oss.
Att hålla presentationen för VD eller styrelseordförande har en annan laddning än att hålla den för Petra på ekonomiavdelningen.
Det bara är så.
Människan är en social art. I alla sociala system uppstår hierarkier. Rang och status har historiskt sett påverkat tillgång till resurser och inflytande. Därför är vi känsliga för position.
Den känsligheten gör att vi snabbt läser av signaler om rang. I moderna organisationer är titlar, mandat och plattformar just sådana signaler. De talar om vem som har inflytande.
Och när någon har inflytande över oss, över vår lön, vår utveckling eller vår position. Då påverkar det vårt beteende. Studier visar att maktasymmetri ökar självmedvetenhet och försiktighet i kommunikation.
Så kanske är det inte så konstigt att titel och plattform triggar en extra skärpa i rummet.
På ett strukturellt plan är det viktigt. Hierarki fyller en funktion och någon måste tex fatta beslut.
Men frågan är:
Vill du att det ska vara av vikt relationellt också? Vill du vara den där personen som andra blir nervösa av? Bara för att du har en viss titel, funktion eller plattform.
Många chefer jag möter beskriver sig själva som tillgängliga, raka och enkla att ha att göra med.
Och jag tror dem.
Men makt skapar per definition asymmetri. Den följer med dig även om du är tillgänglig och enkel och obalansen finns där oavsett. Det är som sagt okey, den behöver finnas där strukturellt.
Det är när den blir relationell som det påverkar på ett sätt du egentligen inte vill.
Det är därför du får rådet att våga visa sårbarhet som chef.
Att visa din egen osäkerhet ibland.
Att säga ”jag vet inte”.
Att be om input innan du själv sätter riktningen.
Att tala sist i mötet istället för först.
Att aktivt bjuda in invändningar och inte försvara dig när de kommer.
Att göra det reglerar piedestalen din titel har försatt dig på.
För den isolerar.
Den gör att människor censurerar sig istället för att bidra.
Den gör att du kan få många nickningar men kanske färre perspektiv.
Så visst är det då ändå tur att du kan välja om du vill stå kvar på den?
Nästa gång du kliver in i ett rum, fundera över:
Vill jag vara titeln i rummet?
Eller vill jag vara ledaren som möter andra där de är?
Det valet syns i alla de små saker du väljer att göra och säga och det räcker många gånger med ”Jag vet inte, vad tänker du?”.
ALLT gott
Sofia
Och för protokollet:
PS. Elaine Eksvärd är riktigt chill. Ska du dela scen med henne så har du absolut inget att vara nervös för. Hon tog snabbt bort både titel och piedestal.
Om Sofia Stigendal
Sofia Stigendal är personalvetare, skribent och poddare med tjugo års erfarenhet av HR. Hon skriver om självledarskap och ledarskap när villkoren skiftar - om hur människor tar ansvar och sätter riktning utan att fullt ut styra ramarna runt sig. I sina poddar rör hon sig mellan individ-, organisations- och systemnivå. Erfarenheten som förälder till ett barn med flerfunktionsnedsättning har fördjupat hennes fokus på hur människor navigerar när strukturer inte håller.
