Det var ett av budskapen när Kanchan Ray, CTO på Nagarro, och bolagets vd Manas Human tog till orda under Mobile World Congress i Barcelona 2025 och tillsammans pekade på vad de menar är en blind fläck i den europeiska debatten.
Ray presenterade ett ramverk med fyra pelare för AI-suveränitet, medan Human varnade för att AI-transformationen riskerar att drivas av fel perspektiv om inte lokal kompetens sätts i centrum.
AI-suveränitet diskuteras i dag i fyra dimensioner: data, infrastruktur, modeller och talang. Det är samtidigt den sista dimensionen som riskerar att bli den mest förbisedda.
– Talangsuveränitet är det som kommer att bli riktigt stort inom kort, säger Ray. Varje region och varje land behöver se till att den talang som driver AI-innovation faktiskt finns och verkar lokalt. Annars spelar det ingen roll hur bra din datalagstiftning eller dina datacenter är.
Fyra pelare – men en saknas i debatten
I den europeiska debatten om digitalt oberoende dominerar GDPR, datacenterplacering och rådet att inte bli beroende av ett enda land för kritisk AI-infrastruktur. Det är viktiga frågor. Men Kanchan Rays ramverk för suveränitet är både bredare och mer operativt.
Den första pelaren är data: att känslig information inte ska lämna landet och att GDPR och liknande regelverk efterlevs.
Den andra är infrastruktur: att datacenter är lokaliserade och underställda nationell lagstiftning.
Den tredje är modeller: att länder och regioner börjar bygga egna AI-modeller. Indien gör det. Även i Europa växer initiativ fram och de nordiska länderna börjar nu positionera sig. Den fjärde pelaren, och den minst uppmärksammade, är talang.
– Varje land och varje region behöver säkerställa att den talang som driver AI-innovation finns på hemmaplan, säger Ray.
Det är en observation med direkt bäring på Sverige. Under intervjun konstateras med viss ironi att Sverige visserligen har mycket AI-talang men att en stor del av den arbetar i San Francisco.
Talangflödet som suveränitetsfråga
Kompetensflykten från Europa är inte ny. Men i AI-eran får den en annan karaktär. Det handlar inte längre bara om att förlora duktiga ingenjörer till amerikanska techbolag. Det handlar om att tappa de personer som formar framtidens modeller, sätter standarder för hur AI bör bete sig och bygger de plattformar som hela samhällssektorer sedan förlitar sig på.
Om den talangen sitter i Silicon Valley formas AI också av Silicon Valleys normer, affärsmodeller och syn på integritet, demokrati och ansvar.
Europeisk talangsuveränitet handlar därför inte om protektionism. Det handlar om att ha representation i den process som formar tekniken.
Manas Human, vd och medgrundare av Nagarro, lyfte i sitt tal på samma konferens en liknande poäng från ett annat perspektiv. Hans resonemang handlar om friktion: om alla de onödiga hinder och ineffektiviteter som byggs upp i organisationer, samhällssystem och geopolitik. Flygvägar som tvingas svänga för att undvika konfliktzoner. Hotellformulär som fortfarande fylls i manuellt trots trettio år av digital transformation. Human menar att friktion i grunden inte är ett tekniskt problem utan ett mänskligt och organisatoriskt.
Många organisationer försöker reflexmässigt automatisera bort dessa friktioner. Men enligt Human är det ofta ett misstag. Problemet är sällan människan utan hur organisationer, processer och incitament är utformade.
Och den insikten är direkt kopplad till talangfrågan: de som förstår friktionerna bäst är de som lever i dem. Lokalt förankrad kompetens är därför inte bara en fördel. Det är ofta avgörande för att AI-lösningar faktiskt ska fungera i praktiken.
Modellsuveränitet som politisk fråga
Ray varnar också för en framtid där stater börjar kräva kontroll över AI-modellers svar. Det skulle vara en utveckling som påminner om hur regeringar i dag försöker påverka innehåll på sociala medier.
– Om regeringar börjar reglera vilka svar en AI-modell får ge på en viss fråga är det ett allvarligt hot mot innovation, säger han. Det scenariot är inte hypotetiskt. Diskussioner pågår redan i flera länder om hur AI-modeller ska hanteras ur ett nationellt säkerhetsperspektiv.
Det gör modellutvecklingen till en suveränitetsfråga i sig.
Och om Europa vill ha modeller som speglar europeiska värderingar och lagar, inte bara anpassningar av amerikanska grundmodeller, behövs också den talang som kan bygga dem. Lokalt.
Från friktion till flöde – men vems vision är det?
Humans keynote handlade om att gå från friktion till flöde: att som organisation lära sig identifiera och eliminera de hinder som bromsar innovation och kundvärde. Han lyfte fram Inditex och Zaras transformation av modebranschen som ett exempel på vad som händer när man vågar omforma hela värdekedjor utifrån en tydlig vision.
Men en fråga hänger kvar.
Om AI-transformationen drivs av konsulter och plattformsbolag med bas i andra delar av världen, vems friktion är det egentligen som elimineras? Och vems flöde är det som optimeras?
Det är inte en fråga om illvilja. Det handlar om perspektiv. En organisation som förstår sin lokala kontext, arbetsrätt, kulturella normer och branschspecifika regleringar kan identifiera friktioner och möjligheter som en utomstående helt enkelt inte ser.
Det är också här kopplingen till talangsuveränitet blir tydlig: AI-system som utvecklas långt från verksamheten riskerar att optimera fel problem.
Det är i grunden argumentet för talangsuveränitet.
– Tekniken kommer att bli ungefär densamma för alla branscher. Men vad du faktiskt gör med den tekniken kommer att vara unikt för just ditt företag, säger Human.
Slutsats: Suveränitet börjar med människor
Det finns en risk att EU:s arbete med digital suveränitet fastnar i infrastruktur och lagstiftning. Det är viktiga men otillräckliga svar på en djupare utmaning. Den verkliga frågan är om Europa har människor som kan bygga, träna och äga nästa generations AI-system.
Kanchan Rays fyra pelare, data, infrastruktur, modeller och talang, ger ett användbart ramverk.
Men den fjärde pelaren är också den svåraste att adressera med lagstiftning. Den kräver investeringar i utbildning, incitament för entreprenörer och strategier för att attrahera och behålla kompetens.
För i slutändan är det inte datacenter eller regelverk som avgör vem som leder AI-utvecklingen. Det är människorna som bygger tekniken.
Nicholas Christiansen Konsult, MA Konsumentvetenskap och Affärsmarknadsföring
